Postat i: Okategoriserade
Vårt sista besök denna intensiva och känsloladdade vecka går till Verapaz, drygt en timmes bilfärd från San Salvador (på hyggliga vägar). Monicas pappas födelseby och enligt honom den vackraste byn i El Salvador. Det kan vi inte avgöra men läget på sluttningen av vulkanen San Vincente ger hänförande utsikter men också ett utsatt läge. För ett år sedan, under regnperioden svämmade sjön i kratern över och drog med sig rasmassor ner i byn och totalförstörde 20 hus och tog 28 människors liv.
I en samlingssal med kooperativens flagga på väggarna tillsammans med en vacker välkomst hälsning till oss från Riksbyggen hade medlemmar från de tre kooperativen i Verapaz och San Vincente mött upp för att berätta om sitt arbete.
Även här mötte vi starka kvinnor som bestämt sig för att de tillsammans i kooperativen kan förändra livsvillkoren för sig och sina barn. 80 % av de som har uppdrag inom bostadskooperativen är kvinnor. De arbetar med utbildning och lär sig organisationen och de kommer till insikt om att även fattiga har rätt till en värdig bostad, rätt att ställa krav i samhället. Som en kvinna vi mött sa; även om man själv är född i ett hus av kartong så behöver inte de egna barnen möta samma öde.
Den 16 november kommer 5000 personer delta i en manifestation för att överlämna ett lagförslag till den nya regergingen om rätten till en värdig bostad.
Nu packar vi våra väskor för att åka hem till vårt välordnade liv i Sverige. Med oss i bagaget har vi oförglömliga minnen av möten med människor som lever under ofattbart usla villkor, men som med stolthet reser sig och har bestämt sig för att ge barnen en bättre start i livet – en framtid fylld av löften.
Vi har sett att modellen ”hjälp till självhjälp” fungerar och ger människor kraft och självkänsla. Vi har fått näring för fortsatt engagemang till stöd för kooperativen.
Nu stänger vi resedagboken för denna gång, men följ kooperativens arbete på Riksbyggens hemsida.
Christa Löwl
