Riksbyggens Reseblogg

Vårt sista besök denna intensiva och känsloladdade vecka går till Verapaz, drygt en timmes bilfärd från San Salvador (på hyggliga vägar).  Monicas pappas födelseby och enligt honom den vackraste byn i El Salvador. Det kan vi inte avgöra men läget på sluttningen av vulkanen San Vincente ger hänförande utsikter men också ett utsatt läge. För ett år sedan, under regnperioden svämmade sjön i kratern över och drog med sig rasmassor ner i byn och totalförstörde 20 hus och tog 28 människors liv.

I en samlingssal med kooperativens flagga på väggarna tillsammans med en vacker välkomst hälsning till oss från Riksbyggen hade medlemmar från de tre kooperativen i Verapaz och San Vincente mött upp för att berätta om sitt arbete.

Även här mötte vi starka kvinnor som bestämt sig för att de tillsammans i kooperativen kan förändra livsvillkoren för sig och sina barn. 80 % av de som har uppdrag inom bostadskooperativen är kvinnor. De arbetar med utbildning och lär sig organisationen och de kommer till insikt om att även fattiga har rätt till en värdig bostad, rätt att ställa krav i samhället. Som en kvinna vi mött sa; även om man själv är född i ett hus av kartong så behöver inte de egna barnen möta samma öde.

Den 16 november kommer 5000 personer delta i en manifestation för att överlämna ett lagförslag till den nya regergingen om rätten till en värdig bostad.

Nu packar vi våra väskor för att åka hem till vårt välordnade liv i Sverige. Med oss i bagaget har vi oförglömliga minnen av möten med människor som lever under ofattbart usla villkor, men som med stolthet reser sig och har bestämt sig för att ge barnen en bättre start i livet – en framtid fylld av löften. 

Vi har sett att modellen ”hjälp till självhjälp” fungerar och ger människor kraft och självkänsla. Vi har fått näring för fortsatt engagemang till stöd för kooperativen.

Nu stänger vi resedagboken för denna gång, men följ kooperativens arbete på Riksbyggens hemsida.

Christa Löwl

Kooperativet Den röda stenens hjältar i den lilla byn Santa Marta fortsätter att imponera. Flera av dagens besökare från Riksbyggen har varit där tidigare och fortlöpande kunnat följa kooperativets vedermödor, beslutsamhet och framgångar.

Att ta sig till byn är ingen jättebekväm historia. Trots att resan från San Salvador bara är drygt tio mil tar det nästan tre timmar.
Ett stycke motoväg, ett stycke landsväg med återkommande håligheter och slutligen en väg som utgörs av en kombination av extremt primitiv skogsväg och en upptrampad stig. Men chaufför Calixto rattade, som vanligt, den lilla Nissanbussen med bravur. Tyvärr hade vi lovat att en representant för Fundasal skulle få åka med Riksbyggendelegationen. Det var i och för sig fint tänkt, men inte så bekvämt för några. Författaren av dessa rader, som har för vana att (sedan tidigare besök) inta platsen bredvid chaufför Calixto, fick en och annan gliring om att det visst fanns förstaklasspassagerare i bussen. Trots allt var stämningen god. Och den blev inte sämre när vi efter den strapatsliknande färden nådde fram till Santa Marta sent på förmiddagen (vi lämnade hotellet klockan åtta på morgonen).     

Kooperativet är intakt och känns mycket stabilt, med duktiga och engagerade medlemmar. Det gäller inte minst ordförande Manuela, vice ordförande Olivia och den administativt ansvarige Pablo.

Sedan förra besöket, för två år sedan, har två viktiga saker inträffat: man är nu i färd med att börja bygga 28 nya bostäder (det finns 22 sedan tidigare). Dessutom har man startat en liten livsmedelsbutik. Efter en lite trög start med för stora beställningar av vissa artiklar, fel sortiment och en del amatörmässiga insatser, har butiken börjat rulla på riktigt bra. Det prognostiserade bokslutet för 2010 antyder att butiken kommer att generera ett överskott på strax under tio tusen kronor. Detta ska sättas i realtion till en omsättning på drygt två hundratusen kronor.

Innan vi åkte tillbaka till San Salvador bjöds vi på en fantastiskt god soppa och kyckling som grillats i Manuelas vedeldade lerugn.

Åter på det bekväma hotellet i det san salvadoranska myllret känns kontrasterna stora. Men de är små mot den stora förändring som Manuela, Oliva, Pablo och övriga kooperativmedlemmar fått uppleva i och med bostäderna i Den röda stenens hjältar.

Göran Krona

Som vi tidigare skrivit finns slummen  i San Salvadors mittkärna. Det är också där som kriminella ungdomsgäng härjar: rånar, stjäl och försöker värva nya m edlemmnar. De bostadskooperativ som bildats har inte bara uppgiften att försöka skapa ett värdigt boende för stadsdelens invånare. I helheten finns också utbildning, workshops kring idéfrågor och att skapa sammanhållning utifrån olika perspektiv. Familjer som kommer in i socialt fungerande strukturer, utbildas, får bättre självkänsla hjälper varandra att satsa på barnens uppväxt. Därmed blir kooperativen en viktig kraft som motverkar att framför allt unga pojkar lockas av kriminella gäng.

 Torsdagen blev en stark upplevelse i Centro Historico. Den inleddes med besök i ett par kooperativ som ännu inte kommit igång med bygandet, men som via Fundasal – Kooperation Utan Gränsers samarbetsorganisation - kommer att tilldelas mark.

Som vanligt i de salvadoranska kooperativen är flertalet kvinnor (männen har i allmänhet lämnat familjen). Vårt första besök var hos kooperativet ACOVICON. Ordföranden Hilda Estela Zamora och hennes styrelsekamarater berättade om deras kamp för att få till stånd vettiga bostäder. Hilda gav ett fantastiskt intryck. Välformulerat, engagerat och med stolthet berättade hon om sin personliga resa sdan hon kom med i kooperativet. Med två år i skolan som enda formella utbildning och med en blyghet som gjorde att hon inte vågade prata inför mer än två människor samtidigt, utvecklade hon – tack vare gemenskape i kooperativet och samarbetet med Fundasal – en talang att prata och entusiasmera andra människor. Hon fick kunskaper och insikter som hon inte tidigare hade. Inte utan stolthet berättade Hilda att hon varit i parlamentet och där titulerats presidente, alltså ordförande på spanska.

Besöket i Centro Historico krönters med besök i de två kooperativa flerfamiljshus som nu står klara. Det är rörande att träffa de människor som fått möjlighet till en ny och värdig bostad. Långt ifrån svensk standard, men en rumsindelning med ett, två eller tre sovrum, kök och toalett med dusch. De största lägenheterna är på cirka 50 kvadratmeter. Inte mycket i svenska öron, men en dröm för fattiga salvadoraner som kunnat lämna fuktiga och primitiva skjul i korrugerad plåt, där bostadsytan var max 20 kvadratmeter.

Riksbyggens och Kooperation Utan Gränsers biståndsarbete fungerar. Det har vi ännu en gång sett tydliga bevis på.

Göran Krona

Detta bildspel kräver JavaScript.

Av landets 5,5 miljoner invanare saknar 1,5 miljoner manniskor ett vardigt boende. 2/3 delar saknar dessutom arbete eller ar undersysselsatta och drygt halften av arbetskraften ar sysselsatta i den informella svarta sektorn av ekonomin.

Samtidigt finns en rik medel- och overklass som bor bakom hoga murar med taggtrad och bevapnade vakter vid entren.

Med dessa fakta formedlade av Monica Hernandez, inleddes dagen med att vi fick en bild av vardagen i ett av varldens mest ekonomisk och socialt ojamlika land. Men Monica berattade ocksa om utvecklingen i kooperativen och kooperativrorelsens kontakter med den nya regeringen. Mer om detta kommande dagar. Men nu till var stadsrundtur som inleddes i centro Historico, den allra fattigaste delen av staden.

Idag, tisdag, har det varit allman helgdag I El Salvador. I detta starkt religosa land, med katolicismen som dominerande trosinriktning, tas Alla Helgons Dag pa storsta allvar. Flertalet offentliga institutioner, merparten av industrin och manga serviceinrattningar har stangt. Manniskor satter satter pa sig “finkladerna”, bar blomsterbuketter och pappersgirlanger för att pynta gravarna. 

Under var tur fick vi mojlighet att se firandet pa nara hall vid en kyrkogard vi passerade. En stor familjefest med mat, vanner och praktfulla fargglada utsmyckningar vid gravarna. Det var en ovan syn for oss sekulerade svenskar.

Dagens hojdpunkt (!) var Cerro Verde, en slocknad vulkan 1 900 m o h, med vanligtvis hanforande utsikt over Santa Ana, den senast verksamma vulkanen. Idag inholjd i tat dimma…

Pa vag tillbaka till hotellet passerade vi de valsituerades stadsdelar, vackra och valskotta hus med den vanliga muren toppad med taggtrad och k-pistbevapnade vakter. Men, inte en vanlig manniska som vagar sig utanfor  sin befastning da skymmningen borjar falla.

Ett gott liv?

(Sorry, men den har resebloggen har fatt skrivas pa en salvadoransk dator dar de svenska tecknen for begynnelsebokstaven i exempelvis Orebro saknas….)

Christa Löwl

06.45 i lördags morse lyfte planet från Arlanda mot Frankfurt. Nästa etapp gick till Houston, Texas. Därifrån åkte vi direkt till El Salvadors huvudstad San Salvador. På flygplatsen mötte Monica, lokal representant för Kooperation Utan Gränser, och Calixto, chaufför med extraordinära kvaliteter.
Efter att alla (!) fått sina väskor körde Calixto med säker hand till ett hotell, en timmes bilresa från San Salvador. Där bodde vi över helgen och fick möjlighet att se och uppleva hur människor lever i en liten fiskarby. Fattigt, men kanske några grader bättre än de omständigheter vi kommer att möta senare i veckan.
Apropå Monica, som lystrar till efternamnet Hernandez, så har hon sedan vårt förra besök för 1,5 år sedan blivit mor och familjen kommer snart att utökas ytterligare.
Monica och hennes man har gjort ett ganska radikalt och i den här delen av världen okonventionellt val. Han är hemma med sonen Gustavo och Monica fortsäter sitt viktiga heltidsengagemang för Kooperation Utan Gränser.
I vår delegation finns några som inte tidigare varit i El Salvador. Därför ägnas tisdagen, som för övrigt är helgdag här, åt en rundtur i San Salvador. Vi ska titta på de enorma klyftor som finns mellan olika befolkningsgrupper. Och hur det har präglat och utvecklat stadens struktur. Den riktiga slummen finns i San Salvadors absoluta centrum, medan de välbeställda lever i inhägnade och bevakade reservat i stadens ytterområden.
Rapport kommer.

Göran Krona

Bildtext: Den här lilla killen mötte vi i fiskarbyn.Han var tillsammans med sin farmor, mamma och syskon upptagen i familjens lilla uterestaurang, där borden bestod av utrangerad kabelrullar! Trots den kanske lite trumpna minen var han väldigt glad över att bli fotograferad.

Tidigt, tidigt i morgon bitti bär det iväg till El Salvador. Jag ska tillsammans med några kollegor, representanter för Riksbyggens styrelse och Kooperation Utan Gränser åka på en resa för att se hur de bostadskooperativ som Riksbyggen, via Kooperation Utan Gränser stödjer, utvecklas.

Det blir min fjärde El Salvador-resa. Varje gång har jag åkt dit med förväntan och förhoppningar. Trots allt elände man får se och uppleva, har det ändå varit en injektion att komma dit och se alla positiva framsteg som finns mitt bland motgångar, motstånd och knappa resurser. När man pratar med de boende i Kooperativet 13 januari, Röda stenens hjältar eller något av de andra kooperativen, så blir man glad. Tänk så underbart att se bistånd som fungerar! Kooperation Utan Gränser jobbar enligt principen ”hjälp till självhjälp”. Det handlar inte om ett passivt bidragsmottagande, utan insatser som gör att människor får hjälp och instrument att själva ta ansvar för sin framtid.

I dag öppnar vi vår blogg. Om inte något oförutsett inträffar så kommer du varje dag att kunna läsa om våra upplevelser.

Välkommen till Riksbyggens reseblogg!

Göran Krona